Den 5 juni 1972 la jag in mig på ungdomskliniken på Längbro sjukshus. Det var andra gången - första gången var i november 1971.
Jag var alltså frivilligt intagen (har förresten aldrig varit tvångsintagen på en psykiatrisk klinisk i hela mitt liv). Det var fyllt med en del förväntningar - som till skillnad från förra gången åtminstone delvis uppfylldes.
Någon av de första veckorna hände detta.
Jag låg på (inte i) sängen i mitt rum, och vilade. Plötligt öppnades dörren.
Det var inte en personal, utan en annan patient. Det var en tjej som hette Marie. Hon var väldigt speciell i många avseenden, men det ska jag inte gå in på här.
Hon stod och tittade på mig med ett lite illmarigt leende. I ena handen hade hon en radio.
Där spelades en sång jag aldrig hade hört först. Det var Ted Gärdestads genibrottslåt "Jag vill ha en egen måne" .
Jag tittade på Marie och lyssnade på sången, Den grep tag i mig,
När den var klar gick hon helt enkelt ut och sa inte ett ord (vilket inte var så ovanligt, hon sa vanligtvis inte så mycket).
Jag undrade nog om det fanns något dolt budskap i det hon gjorde. Hade denna sång fått någon viktig symbolisk innebörd för henne?
På den frågan lär jag aldrig få något svar. Jag träffade henne senaste gången våren 1978 - och då inte på Långbro. Jag utgår från att hon inte minns tillfället när hon spelade upp sången för mig, om jag nu till äventyrs skulle träffa på henne idag,
Jag kommer aldrig att glömma händelsen.
