Sunday, July 26, 2015

Från psykiatriskt utlåtande om mig från 1967

2013 hade den underläkare som fanns på ungdomskliniken i Långbro när jag var intagen där 1971-73 sänt mig en lunta med hennes anteckningar och annat material om mig från den tiden. Det var mycket snällt av henne, och jag blev helt överväldigad, även om jag sen tyckte det var lite tråkigt att hon sedan drog sig tillbaka när jag började ställa följdfrågor om det.

Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag för ett tag sedan på nytt läste vad som stod där. Så jag lägger ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-

"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material  självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "

Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13.  Den låter faktiskt väldigt välvillig.

Nästa avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.

Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan  vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"

Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här. Kan bara inte låta bli.

Wednesday, April 9, 2014

En LP att bli rädd för

Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.

Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...

Nu har jag upptäckt att så vitt jag kan se hela LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.

Det gjorde jag igår, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.

Sunday, March 3, 2013

Gunillas journaler

I början av februari skickade  underläkaren på U4 1971-73, Gunilla, mig en stor del av sina journalanteckningar om mig.

Jag hade skickat henne länken till min blogg, och hon svarade mig. Och sedan efter ett tag skickade hon mig hundratals sidor (IRL!) med journalanteckningar från 1971-73.

Det var väldigt sympatiskt av henne. Jag är djupt tacksam.

Jag fick dem just när den influensa jag hade då var i sin absoluta slutfas. Enligt den läkare jag frågade smittade den definitivt inte längre, och jag ville absolut inte läsa anteckningarna om mig ensam i lägenheten.

Så jag kunde med gott samvete åka till McDonalds i Södertälje, beställa en stor latte, som jag sedan satt och smuttade på i kanske tre timmar medan jag läste igenom alla sidorna om mig.

Det var en verkligt hisnande tidsresa, och jag var alldeles tagen när jag var klar.

Jag har nog fortfarande inte smält det än idag, en månad senare...

Wednesday, November 14, 2012

Gunilla Marmelad

Den personal som jag hade samtal med på U4 var en underläkare som som sagt hette Gunilla. Hon var trevlig, och gullig på något sätt, även om hon lika lite som någon annan i psykiatrin förstod ett skvatt.

Men det var roligt att prata med henne, och hon hade empati. Vilket ju som sagt ledde till att hon insåg allvaret när jag ville tillbaks i början av 1974. Vilket tyvärr inte hennes överordnade - överläkaren - gjorde.

För det märktes att hon engagerade sig personligt. Mer än någon annan av personalen. Så uppfattade jag det i alla fall. När hon misslyckades med att hjälpa mig tillbaks 1974 verkade hon genuin ledsen för det. Det värmde, även om det inte direkt hjälpte.

En sak är lite lustig - ett tag efter att jag togs in på U4 1971 startades en affischkampanj för någon ny marmeladsort som kallades för  "Gunilla Marmelad". Så varje gång man gick av vid Fruängen eller Telefonplan  på väg mot Långbro såg man den.

Jag associerade genast till underläkaren ifråga och tyckte sammanträffandet var riktigt kul. Jag minns hur jag och Bettan, (en annan patient) brukade skämta om det när vi gick förbi affischerna.

Saturday, November 10, 2012

Ett farväl till Långbro ungdomsklinik

Den 18 januari 1973 skrevs jag ut från ungdomskliniken på Långbro. Detta efter ett möte med personalen och underläkaren den 17.

Jag flyttade till ett kollektiv i Roslags Näsby på Konvaljevägen, allmänt kallat "Kulturens Vagga".

Där stod en gammal villa  byggd 1910. Den står där inte längre. Istället finns där nu en katolsk kyrka kallad "Vårfrukyrkan".

Ungdomskliniken var nog det första ställe jag bott på som jag uppfattade som ett hem. Mina minnen därifrån är egendomligt ljuva.

Vistelsen i kollektivet funkade inte lika bra. Jag hamnade in i konflikter och strul jag inte klarade av. Ganska snart började jag längta tillbaka till U4.

Så i januari 1974 funkade det inte alls längre. Jag tog kontakt med U4 och sa att jag ville tillbaks. Jag pratade med underläkaren, Gunilla*, och hon funderade. Till sist sa hon ja. Jag blev överväldigande glad. På nytt såg det ljust ut.

Men tillvaron var inte så välvillig. "Murphys lag" bevisade på nytt att den existerade. För efter några dagar senare kom kontraorder. Överläkaren - en viss Björn* - sade nej. Han sa att han inte ville att jag skulle hospitaliseras.

Jag insåg att det innebar att jag måste åka tillbaka till min ursrpungsfamilj. Tillbaka till ruta ett, och farväl till vad som varit ett hopp.

Överläkaren var obönhörlig. Han gick inte att övertyga.

Han blev redskapet för att krossa en dröm. Och att återintroducera en mardröm.

Jag kommer aldrig att förlåta honom.
--------------------------------------------------
*Både Gunilla och Björn är kända psykiatriker, och båda har medverkat i böcker och deltagit i debatter.  Men för att inte bryta mot PUL avstår jag att skriva ut deras fullständiga namn.

Haschproganda på Långbro ungdomsklinik

Just när jag hade börjat vänja mig vid Malin, hände något spännande. Det kom en ny tjej till avdelningen som politiskt var hennes motsats.

Hon hette Kicki, kom från Göteborg och ansåg sig vara sympatisör till KFML(r). Nu var jag visserligen "trotte" och inte (r):are, men det var lite kul att inte längre vara den enda "vänsterextremisten" bland patienterna.

Men jag och Kicki hade dessutom en annan sak gemensamt. Det var att vi båda ansåg det till stor del vara haschets fel att vi hade psykiska problem. Vi tyckte båda att vi hade mått dåligt av att ha rökt. Själv anser jag numera att jag för min egen del kraftigt överdrev haschets betydelse för att jag bröt samman, men då var jag på ett nästan magiskt sätt  övertygad om saken.

Kicki kom till avdelningen på eftermiddagen onsdagen den 8 november 1972. Jag var på väg ut och såg henne sitta vid ett bord och prata med personalen. Hon verkade trevlig.

Den 9 pratade jag en hel del med henne. Och sedan gick vi båda ut och fikade på Fruängens centrum tillsammans med en personal.

Han var ny, och ganska så ung. Och mycket kraftig.

På fiket berättade jag och Kicki för honom om hur vi ansåg oss ha  påverkats negativt av hasch.  Då hände något som faktiskt var extremt.

Han förklarade att han inte trodde oss. För hasch var inte farligt alls, det visste han. Han rökte nämligen regelbundet och hade aldrig mått illa av det. Vi bara satt där och gapade. Hur vågade han? Vi tyckte det var helt skandalöst.

Så vi kom överens om att han var en mycket tvivelaktig person och började till och från reta honom. När han kom i närheten av oss låtsades vi ibland röka hasch, vara påverkade,  och sa med ett menande tonfall  "oh, du hade rätt, kitt är skithäftigt,  vi ska börja röka igen".  Om jag minns rätt såg han både nervös och irriterad ut...

Jag hoppas för min del att hans karriär som mentalvårdare blev kortvarig. Att propagera för haschrökning för patienter på mentalsjukhus kan väl inte direkt ses som speciellt ansvarsfullt.

"Klasskamp" på Långbro ungdomsklinik

Avdelning U4 på ungdomskliniken på Långbro sjukhus var mitt "hem" under slutet av 1971 och större delen av 1972. Där hände det många saker. Jag tänkte börja berätta om en del av dessa

Hösten 1972 - i slutet av oktober eller början av november - kom en ny tjej in som  patient. Hon hette Malin och var något alldeles speciellt. Hon kom från Djursholm och hade som sitt främsta kännetecken en aggressiv överklassidentitet.

Den drev hon på ett sådant sätt att hon blev ganska så impopulär hos både patienter och personal. Det skapade en hel del turbulens.

Hon försatte inget tillfälle att tala om hur otäcka vänsterextremister var. Och dit räknade hon allt till vänster om folkpartiet. En gång berättade hon om hur hon hade suttit på en oh så fin överklassrestaurang och upptäckte att några där hade fräckheten att samla namn för något krav av vänsterkaraktär. Jag minns inte vad.

Hon var utom sig. Hur KUNDE någon ha fräckheten att störa de som åt på den FINA restaurangen? För henne handlade det om en rå pöbel, som inte hade något begrepp om hyfs och etikett.

Hon blev som sagt impopulär även hos personalen. Hur impopulär kanske visas av följande.

En kvinna i personalen kom en dag fram till mig där jag stod i ett samlingsrum där det fanns en skivspelare. Jag hade en skiva som getts ut av (r):arna, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger". Till min stora förvåning bad mig personalen att sätta på den. Jag förstod inte varför, men jag gjorde det.

Men jag förstod snart poängen. För så fort jag satte på den kom Malin inrusande och krävde att jag GENAST skulle stänga av den. Annars skulle hon minsann stänga av den själv.

Det var det personalen hade väntat på. Hon tittade strängt på Malin och sa, mycket bestämt. "Erik har satt på den här skivan  och det har han all rätt i världen till. Du har ingen rätt att stänga av den, du måste lära dig att alla inte tycker som du".

När Malin hade gått, efter att ha fått ur sig diverse kraftuttryck, mumlade den kvinnliga personalen något om "skönt att sätta överklasstjejen på plats".

Men att reta Malin kunde ibland leda till värre saker än verbala attacker. Det fick jag erfara.

Hon lockade ju fram ens mindre polerade sidor och en gång hade hon råkat nämna hur fin monarkin var. Då sa jag något vanvördigt om den dåvarande kronprinsen (numera kungen) och hans frekventa besök på Alexandra. Jag sa att han var ett skämt och att det ju var pinsamt att det var han som skulle bli kung.

Det skulle jag inte ha gjort. Hon kastade sig över mig och började riva mig i ansiktet med sina ganska så vassa naglar. Jag kom fram till att jag inte borde göra motstånd så att hon skulle få ta det fulla ansvaret för vad som hände.

Så mitt ansikte började blöda och blev fullt av röda ränder. Jag ropade "sluta" lagom högt för att personalen skulle höra det. De kom rusande och stoppade henne. På det sättet blev Malin inte direkt mer populär.

Men  egentligen tyckte jag  inte alls illa om henne. Hon hade ryckts från en tillvaro där hon såg sig och sin klass som finare än alla andra och hade hamnat på den absoluta botten, bland de psykiskt störda inom populasen. Det var svårt att inte få sympatier för den situation hon var i.

Hon brukade dessutom ofta sjunga Dan Anderssons "Det finns något bortom bergen". När hon gjorde det var rösten fylld med innerlighet och värme. Det hela verkade avspegla en djup längtan. Det var vackert och på många sätt gripande. Då gick det VERKLIGEN inte att tycka illa om henne. ...

Jag såg henne kanske ett år senare, på en buss. Hon var utskriven och satt med några finklädda människor som kanske, eller kanske inte, var hennes föräldrar. Jag kände genast igen henne och jag antar att hon kände igen mig. Ingen av oss sa något.

Själv skulle jag aldrig ha drömt om att säga något till henne och genera henne inför hennes fina medpassagerare. Så ouppfostrad var jag inte.

Att busa på Långbro ungdomsklinik

Jag hade ofta roligt på Långbro. Vistelsen där är nog trots allt en av de roligare i mitt liv.

Nej, "vård" vill jag inte direkt kalla det. I alla fall inte i betydelsen "terapi". Men det var ett andrum på nåt sätt - och åtminstone 75 procent av personalen var sympatiska.

De flesta hade också humor. Vilket gjorde nedanstående lilla äventyr möjligt.

Jag tror det var i september 1972. En dag kom jag på att jag skulle skrämma personalen från vettet. Inte elakt menat, direkt, men....

Jag fick gå som jag ville, jag var inte tvångsintagen (det har jag aldrig varit). Så jag sa att jag skulle vara borta över dagen. Men när jag gick såg jag till att jag skulle kunna komma tillbaks på ett inte helt väntat sätt.

Jag såg till att fönstret inte var helt stängt. Det såg stängt ut, men det var möjligt att öppna utifrån. U4 låg vid markytan.

Jag kom hem till U4 sent på kvällen. Så sent att det var nattpersonal som tjänstgjorde och patienterna hade lagt sig. Jag kände nattpersonalen, så jag behövde inte vara oroade för att de skulle reagera alltför negativt på det jag tänkte göra.

Jag gick inte och ringde på dörren till ungdomskliniken. Jag åkte till Fruängen, kom in på Långbro sjukhusområde från andra sidan. På det sättet kunde jag kunna komma direkt till fönstret till mitt rum.

Och, ja, det funkade. Jag kröp in i mitt rum via fönstret, och sen började det roliga.

Det fanns en larmknapp på varje rum. Jag tryckte på knappen - och stängde av den igen. Jag hörde genom dörren hur personalen reagerade - vad var det, nej, det måste vara något tekniskt fel, det upphörde.

Då gjorde jag det igen . Och igen.

Men sista gången jag tryckte in knappen stängde jag inte av larmet. Det var då jag lyckades skrämmas ordentligt.

För personalen visste att jag hade åkt iväg och inte kommit tillbaka. Eller det var det de trodde. Jag kunde höra oroliga röster när de till sist såg att larmet kom från mitt rum. "Men han är ju inte hemma? Vem kan det vara i hans rum? Ingen kan ju ta sig in där?"

Till sist hörde jag den kvinnliga personalen säga till den manliga - "jag vågar inte öppna - kan inte du göra det?".

Och öppna gjorde han. Och där stod jag och log förtjust.

Barnsligt, javisst. Jag var 17 år och hade nästan aldrig vågat busa som barn. Nu vågade jag det. Det kändes bra.

Och personalen blev inte sura. Det hade varit ett roligt äventyr, och ett minne för livet. (Ja, visst var det det, jag minns ju det som det var igår...)

Jag sov gott den natten.

Stugan i Fruvik

/Skrivet 16/11 2010/
Den 5 juni 1972 lade jag in mig på ungdomskliniken på Långbro för andra gången. Jag minns dagen innan, söndagen den 4 juni. Jag stod på kvällen och tittade upp mot det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken där vi bodde. Jag kände att nu skulle saker förändras på allvar.

Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som  jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar.

Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den.

Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam.

Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt.

Det berodde egentligen på en kombination av två saker. Dels att jag till sist beslutade mig för att jag ville testa hur det var att vara i stugan i Fruvik. Det andra vara mer udda. Jag hade fått Mallorol utskrivet, men märkte som sagt inget. Då fick jag en liten farlig idé. Vad händer om man överdoserar den?

Innan jag fortsätter vill jag tillägga att Mallorol numera är förbjudet, eftersom den ökar risken för hjärtdöd. Så det finns väl ingen risk att någon som läser detta ska kunna följa mitt exempel...

Resultatet, då? Ja, det var märkligt. För det första blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Men det var underbart. Under flera år hade jag inte tillåtit mig att vara ledsen. Jag gick runt och var hektiskt aktiv, pratade om politik, saknade alla djupare kontakter, upplevde väldigt få känslor.

Så plötsligt kände jag en oerhörd sorg. Det gjorde mig mer angelägen att åka till stugan i Fruvik, för jag ville inte ensam förtäras av sorgen.

Jag hade varit där tidigare, men jag minns den dag då jag för första gången åkte dit för jag verkligen ville det. Det var i början av juli. Jag minns bussresan, och att jag verkligen var full av förväntningar.

För första gången på länge upplevde jag kontakter med människor som verkligt viktiga.

Jag minns inte när jag kom dit, men jag minns kvällen. Då satt vi ute i sommarnatten och sjöng, och Bettan spelade gitarr. Speciellt minns jag när hon spelade en då populär sång som hette "Hur står det till?". Texten var inte så avancerad, den bestod mest av upprepningar av fraserna "hur står det till?" och "om du så vill". Men just då älskade jag den. Det är synd den inte finns på You Tube, för i så fall skulle jag ha länkat till den.

När jag satt där insåg jag att jag för första gången på kanske ett och ett halvt år kände gemenskap.

Jag var inte i Fruvik hela sommaren, men tillräckligt ofta för att jag skulle se det som en trygg punkt. Jag hade glömt bort hur det var att vara såväl ledsen som glad. I Fruvik kom jag återigen på hur det kändes...

Jag undrar ibland om stugan finns kvar. Då användes den av Långbro sjukhus men det finns ju inte mer. Om den alls står kvar används den väl till något helt annat nu.

Om jag hade en bild av den skulle jag sätta upp den på väggen. Men det har jag inte.

Upplevelser på Långbro: "drogavvänjning", KFML och Roger Moore

Just de här dagarna 1971 hade jag just lagts in på ungdomskliniken på Långbro mentalsjukhus. Jag lades in den 9 november, och det första de gjorde var att få mig att sluta att ta sömntabletter. Innan jag togs in var jag beroende av något som hette Mogadon, och första natten fick jag de två tabletter jag brukade ta. Redan andra natten skar de ner dosen till en tablett, och den tredje natten fick jag ingen alls. Jag lyckades somna i alla fall. Det var ju förnuftigt av dom, och en påminnelse om att det är en förenkling att säga att de alltid "drogade ner" de intagna i mentalvården.

Den första mer konstruktiva kontakt jag fick där var lite märklig, Det var en mentalvårdare som var medlem i maostalinistiska KFML - en ung kille som faktiskt var mycket sympatisk. Jag var ju trotskist, och skulle ett halvår senare uteslutas ur FNL-grupperna av den orsaken. Så det var en märklig upplevelse att den bästa kontakt jag till en början hade var med denne maoistiska mentalvårdare. Men han hade en ovanligt fin inställning till de intagna.

Maoisterna hade ju linjen att man skulle "tjäna folket" och för honom tillhörde uppenbarligen även mentalpatienter folket, även om de råkade sympatisera med KFML:s vänterpolitiska dödsfiender!

Vi hade många intressanta diskussioner, och han utnyttjade aldrig sitt sociala övertag på något sätt. KFML hävdade att "trotskisterna" var "USA-imperialismens agenter", och det tyckte han kanske också, på något plan. Men det märktes aldrig i hans attityd till mig.

Annars var jag nog mycket otillgänglig. Jag fick inte mycket kontakt första perioden jag var inlagd (november 71 till februari 72).

Jag höll mig över ytan genom en aggressiv intellektualisering - när allt annat rämnade var denna kontakten med verkligheten. Annars höll jag mig mest på mitt rum.

En sak jag minns var att TV sände "Snobbar som jobbar" (The persuaders) med Roger Moore på lördagarna. Några år tidigare skulle jag gärna ha sett den men nu hade jag hårt tagit avstånd från sådana "borgerliga" vanor. Jag betraktade Roger Moores serie som usel överklasspropaganda (vilket nog inte var helt fel!) och om jag var i TV-rummet när den sändes och hörde den inledande signaturmelodin gick jag demonstrativt in på mitt rum och närmast slängde igen dörren!

Men just därför minns jag den melodin ovanligt bra!

När jag togs in nästa gång, i juni 1972, hade jag förändrats en hel del och fick faktiskt ganska bra kontakter med ganska många,. Men det tar jag en annan gång.

Ungdomskliniken på Långbro

/Skrivet 9/11 2009/
Den 9 november 1971 flyttade jag hemifrån första gången. Nej, jag hade inte fått en lägenhet, och jag var bara 16 år. Jag lades in på U4, en avdelning av ungdomskliniken på Långbro psykiatriska sjukhus. Där kom jag sedan under två olika perioder att vara intagen fram till den 17 januari 1973.

Den akut utlösande orsaken var ganska absurd. Jag hade under några veckor fått en mer och mer intensiv ångest för att min bror tände rökelse på sitt rum. Kring den rökelsen skapades ett komplex av ångestfyllda känslor och föreställningar. På toppen av detta ångestkomplex uppstod idén att rökelse hade egenskaper som påminde om hasch. Och eftersom jag då förklarade, eller snarare bortförklarade, mitt psykotiska genombrott i juni 1971 med att jag till och från hade rökt hasch vintern 1970-71 var denna idé ångestladdad.

Det hela kulminerade med att jag helt enkelt gick in i min brors rum och slängde ut all hans rökelse genom fönstret. På så sätt skapade jag själv en ohållbar situation och det var nog det som var avsikten.

Någon kan undra hur mitt medvetande egentligen funkade då. Det var ganska så splittrat. Jag kunde tänka klart, logiskt och rationellt i politiska frågor, men inte personligt.

Lite mer än en vecka tidigare, närmare bestämt fredagen den 29 oktober, hade jag varit på ett offentligt möte om Kinas utrikespolitik. Efter mötet blev det diskussion, då jag höll ett inlägg där jag kritiserade KFML:s stöd till just Kinas utrikespolitik. En person jag pratade med flera år senare berättade att när hon såg mig gå upp för att prata tänkte hon ”ja, vad ÄR det där för galning”. För jag såg milt sagt ganska så bisarr ut. Men när jag sedan började prata insåg hon till sin förvåning att hon uppfattade mig som intelligent, och tyckte jag sa vettiga saker. (D.v.s. hon höll med mig, men i alla fall…)

På eftermiddagen den 9 november kom jag alltså till Långbro. Jag sa med en gång att jag ville gå ut samma kväll för jag var intresserad av rösträkningen i kårvalet på Stockholms Universitet (som på den tiden hölls på hösten) och ville följa den… De gick med på det, vilket gjorde att jag fick en sympatisk bild av dem redan från början.

Jag frågade också lite oroligt om det eventuellt fanns någon på kliniken som brukade tända rökelse på rummet. De försäkrade mig att så inte var fallet.

Jag var på ungdomskliniken i två perioder, den första november 71 – februari 72, den andra juni 72 – januari 73. Efter det flyttade jag istället in i vänsterkollektivet "Kulturens Vagga" i Roslags Näsby i Täby.

Jag vill inte direkt säga att jag fick någon vård på Långbro, men det var en lugn och en ganska så stabil miljö. Jag var heller aldrig tvångsintagen, så de hade inga maktbefogenheter som kunde driva mig till vansinne. Och ofta hade jag faktiskt roligt där.

En tjej som var intagen samtidigt som mig bibehöll jag för övrigt konakten med flera år efteråt. Tyvärr har jag inte kvar den nu.

PS. Ja, det där med ångest för rökelse... Den är i alla fall inte kvar nu, varje gång jag får slut på min egen rökelse går jag numera till Vattumannen och köper ny, om jag inte är pank förstås...