Den personal som jag hade samtal med på U4 var en underläkare som som sagt hette Gunilla. Hon var trevlig, och gullig på något sätt, även om hon lika lite som någon annan i psykiatrin förstod ett skvatt.
Men det var roligt att prata med henne, och hon hade empati. Vilket ju som sagt ledde till att hon insåg allvaret när jag ville tillbaks i början av 1974. Vilket tyvärr inte hennes överordnade - överläkaren - gjorde.
För det märktes att hon engagerade sig personligt. Mer än någon annan av personalen. Så uppfattade jag det i alla fall. När hon misslyckades med att hjälpa mig tillbaks 1974 verkade hon genuin ledsen för det. Det värmde, även om det inte direkt hjälpte.
En sak är lite lustig - ett tag efter att jag togs in på U4 1971 startades en affischkampanj för någon ny marmeladsort som kallades för "Gunilla Marmelad". Så varje gång man gick av vid Fruängen eller Telefonplan på väg mot Långbro såg man den.
Jag associerade genast till underläkaren ifråga och tyckte sammanträffandet var riktigt kul. Jag minns hur jag och Bettan, (en annan patient) brukade skämta om det när vi gick förbi affischerna.
No comments:
Post a Comment