Ett farväl till Långbro ungdomsklinik

Den 18 januari 1973 skrevs jag ut från ungdomskliniken på Långbro. Detta efter ett möte med personalen och underläkaren den 17.

Jag flyttade till ett kollektiv i Roslags Näsby på Konvaljevägen, allmänt kallat "Kulturens Vagga".

Där stod en gammal villa  byggd 1910. Den står där inte längre. Istället finns där nu en katolsk kyrka kallad "Vårfrukyrkan".

Ungdomskliniken var nog det första ställe jag bott på som jag uppfattade som ett hem. Mina minnen därifrån är egendomligt ljuva.

Vistelsen i kollektivet funkade inte lika bra. Jag hamnade in i konflikter och strul jag inte klarade av. Ganska snart började jag längta tillbaka till U4.

Så i januari 1974 funkade det inte alls längre. Jag tog kontakt med U4 och sa att jag ville tillbaks. Jag pratade med underläkaren, Gunilla*, och hon funderade. Till sist sa hon ja. Jag blev överväldigande glad. På nytt såg det ljust ut.

Men tillvaron var inte så välvillig. "Murphys lag" bevisade på nytt att den existerade. För efter några dagar senare kom kontraorder. Överläkaren - en viss Björn* - sade nej. Han sa att han inte ville att jag skulle hospitaliseras.

Jag insåg att det innebar att jag måste åka tillbaka till min ursrpungsfamilj. Tillbaka till ruta ett, och farväl till vad som varit ett hopp.

Överläkaren var obönhörlig. Han gick inte att övertyga.

Han blev redskapet för att krossa en dröm. Och att återintroducera en mardröm.

Jag kommer aldrig att förlåta honom.
--------------------------------------------------
*Både Gunilla och Björn är kända psykiatriker, och båda har medverkat i böcker och deltagit i debatter.  Men för att inte bryta mot PUL avstår jag att skriva ut deras fullständiga namn.