Upplevelser på Långbro: "drogavvänjning", KFML och Roger Moore

Just de här dagarna 1971 hade jag just lagts in på ungdomskliniken på Långbro mentalsjukhus. Jag lades in den 9 november, och det första de gjorde var att få mig att sluta att ta sömntabletter. Innan jag togs in var jag beroende av något som hette Mogadon, och första natten fick jag de två tabletter jag brukade ta. Redan andra natten skar de ner dosen till en tablett, och den tredje natten fick jag ingen alls. Jag lyckades somna i alla fall. Det var ju förnuftigt av dom, och en påminnelse om att det är en förenkling att säga att de alltid "drogade ner" de intagna i mentalvården.

Den första mer konstruktiva kontakt jag fick där var lite märklig, Det var en mentalvårdare som var medlem i maostalinistiska KFML - en ung kille som faktiskt var mycket sympatisk. Jag var ju trotskist, och skulle ett halvår senare uteslutas ur FNL-grupperna av den orsaken. Så det var en märklig upplevelse att den bästa kontakt jag till en början hade var med denne maoistiska mentalvårdare. Men han hade en ovanligt fin inställning till de intagna.

Maoisterna hade ju linjen att man skulle "tjäna folket" och för honom tillhörde uppenbarligen även mentalpatienter folket, även om de råkade sympatisera med KFML:s vänterpolitiska dödsfiender!

Vi hade många intressanta diskussioner, och han utnyttjade aldrig sitt sociala övertag på något sätt. KFML hävdade att "trotskisterna" var "USA-imperialismens agenter", och det tyckte han kanske också, på något plan. Men det märktes aldrig i hans attityd till mig.

Annars var jag nog mycket otillgänglig. Jag fick inte mycket kontakt första perioden jag var inlagd (november 71 till februari 72).

Jag höll mig över ytan genom en aggressiv intellektualisering - när allt annat rämnade var denna kontakten med verkligheten. Annars höll jag mig mest på mitt rum.

En sak jag minns var att TV sände "Snobbar som jobbar" (The persuaders) med Roger Moore på lördagarna. Några år tidigare skulle jag gärna ha sett den men nu hade jag hårt tagit avstånd från sådana "borgerliga" vanor. Jag betraktade Roger Moores serie som usel överklasspropaganda (vilket nog inte var helt fel!) och om jag var i TV-rummet när den sändes och hörde den inledande signaturmelodin gick jag demonstrativt in på mitt rum och närmast slängde igen dörren!

Men just därför minns jag den melodin ovanligt bra!

När jag togs in nästa gång, i juni 1972, hade jag förändrats en hel del och fick faktiskt ganska bra kontakter med ganska många,. Men det tar jag en annan gång.